Mina gamla vovvar!
Här är Zita och Devil. Devil är den första jycken som fanns i mitt liv. Zita var Devils mor och det var farmor och farfar som ägde henne.
Och här är Zorro. Också den första jycken som fanns i mitt liv då vi hade han och Devil samtidigt. Fråga mig inte varför min mor har blekt håret på huvudet på stackarn.
Devil och Zorro fanns i mitt liv fram tills jag var tre år. Devil dog i cancer och då skaffade vi Bamse som ni ser på bilden. Bara ett par månader senare så dog Zorro också i Cancer. På bilden är Bamse 7 veckor och vi har precis hämtat hem honom.
Här ser Bamse inte mycket ut för världen men när han hade växt till sig levde han verkligen upp till sitt namn. Han blev en Bamse och alla som såg honom nämnde alltid hur stor han var. Hans storlek gjorde att många var rädda för honom, men han var världens snällaste. Jag hade många hundrädda kompisar när jag var liten, och efter att dom varit hemma hos mig och träffat Bamse så var det första mina kompisar sa till sina föräldrar när de skulle åka hem "Mamma jag vill ha en hund!". Bamse var en på miljonen och jag är så glad att min lilla Casper blev fostrad av Bamse. Casper var inte så kaxig när han åtta veckor gammal kom hem till Bamse. Över en natt var det bästa vänner och Casper hade tagit ett stadigt bett i svansen på Bamse som han åkte kana efter, Bamse brydde sig inte ett skvatt. Bamse fick somna in några månader innan han skulle bli tio år. Han mådde då inte bra och eftersom han var så stor hade han svårt att bära sig själv. Den dagen är fortfarande den jobbigaste dagen jag varit med om i hela mitt liv. Att sedan behöva se hur hårt Casper tog det hela gjorde det inte lättare. Han letade efter Bamse i varenda vrå och slutade äta. Det tog lång tid att sörja klart Bamsebjörnen. Men från och med då visste jag, köper man en hund köper man en sorg.
